1746-1828 Goya is considered the 18th Century's foremost painter and etcher of Spanish culture, known for his realistic scenes of battles, bullfights and human corruption. Goya lived during a time of upheaval in Spain that included war with France, the Inquisition, the rule of Napoleon's brother, Joseph, as the King of Spain and, finally, the reign of the Spanish King Ferdinand VII. Experts proclaim these events -- and Goya's deafness as a result of an illness in 1793 -- as central to understanding Goya's work, which frequently depicts human misery in a satiric and sometimes nightmarish fashion. From the 1770s he was a royal court painter for Charles III and Charles IV, and when Bonaparte took the throne in 1809, Goya swore fealty to the new king. When the crown was restored to Spain's Ferdinand VII (1814), Goya, in spite of his earlier allegiance to the French king, was reinstated as royal painter. After 1824 he lived in self-imposed exile in Bordeaux until his death, reportedly because of political differences with Ferdinand. Over his long career he created hundreds of paintings, etchings, and lithographs, among them Maya Clothed and Maya Nude (1798-1800); Caprichos (1799-82); The Second of May 1808 and The Third of May 1808 (1814); Disasters of War (1810-20); and The Black Paintings (1820-23).   Related Paintings of Francisco Goya :. | Danching by the River Manzanares | Caricatura alegre | Milkgirl from Bordeaux | Portrait of Charles III in Huntin Costume | Allegory of Madrid |
Related Artists:
Theodor Leopold Weller
Germany (1802 -1880 ) - Drawer painted Portrat einer Dame mit Brosche in19th century
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Peter Tillemans
Flemish Painter, ca.1684-1734 was a Flemish painter, best known for his works on sporting and topographical subjects. Alongside John Wootton and James Seymour, he was one of the founders of the English school of sporting painting. From 1708 until his death he lived and worked in England. Tillemans was born in Antwerp in c. 1684, the son of a diamond-cutter, and studied painting there under various masters. As he was the brother-in-law of another Flemish painter, Pieter Casteels, it is assumed that he married before leaving Antwerp. Like other artists from the Low Countries such as Dirk Maas, Jan Wyck and William van de Velde, Tillemans moved to England. In Tillemans's case he moved in 1708, induced to do so by a picture-dealer called Turner: he spent the rest of his life working there. In his Sportsmen in a Landscape (1971), Aubrey Noakes offers this description of Tillemans: If we may judge from his success Tillemans was a socially agreeable and charming man. A portrait of him reveals that he was a gentle, friendly-looking fellow, with long curling hair, presumably his own and not a wig, such as was commonly worn by members of the upper and professional classes in the late eighteenth century. A chronic sufferer of asthma, Tillemans retired to Richmond "on account of his ill state of health". He died at the house of Dr Cox Macro (1683?C1767, later chaplain to George II) in Little Haugh Hall, in Suffolk, on 5 December 1734 (the previous day he "had been busy on a horse portrait") and was buried on 7 December at Stowlangtoft. His collection of paintings had been sold in an auction conducted by Dr Macro on 19 and 20 April 1733 and included paintings by James Tillemans, probably a son or other relation,